Många gånger har jag gjort bort mig. Vid ett tillfälle lyckades både kränka och förminska en person med en enda mening . Jag sa: ”alla friska kan genomföra ett maraton”.
Nu vet jag bättre. Alla kan inte springa långt men de allra flesta av oss kan klara av så mycket mer än vad vi tror. Olika förutsättningar och insatser ger olika resultat. Så är det i alla fall. Med det sagt, så klarar inte alla av att springa 1 mil var tredje timme under ett helt dygn. Ultraintervaller.
En av sakerna som gör att jag uppskattar Pace on Earth variant av dessa slitsamma intervaller är att de är så inkluderande. Det finns alternativ. Om någon mot all förmodan skulle tycka att det är för långt att springa 8 mil (!) under 24 timmar, kan löpningen bytas ut mot annan valfri aktivitet. Fler vågar vara med och förflytta sin gränser.
Jag har haft en väldigt fin helg. Familjen har varit lediga tillsammans, vi har träffat vänner, barnen har varit söta (som vanligt) och jag har fått springa. Mycket. Har länge sett fram emot detta för att se var jaget och hjärtat befinner sig i för form egentligen.
Varje intervall kommer med en fototävling. Den här kom jag på pallen med. ”Förberedelser” Foto: Privat
På fredagkvällen bänkade sig hela familjen framför Let´s dance. 4-åringen bjöd upp i reklampauserna och jag var trött. Förträngde en svag huvudvärk samtidigt som jag hyfsat ograciöst slängde upp barnet på axeln. Allt medan han ropade ”dödslyft”. Själv tänkte jag mer ”troschock” för grannarna. Jag hade nämligen inte tyckt att det var värt att leta fram några byxor. Tightsen skulle ändå snart på. Vid midnatt så var det då dags. Start för den första intervallen.
I skenet från gatlyktan kunde jag konstatera att det snöade. Mycket. Slog bort tanken på hur yr jag brukar kunna bli av att springa med pannlampa i kraftig snöfall. Nåja.
#intervall1 kl 00
Familjen gick och la sig och jag började klä på mig. Äntligen (tänkte nog grannarna). Jag gav mig ut och fick en överraskning av det kallare slaget. Snöfallet hade avtagit och termometern gjort en djupdykning. Jättesvalt. Sprang i alla fall 10 km i lika många minusgrader.
Foto: Privat
Jag var inte ensam om att ha vara ute allt för lättklädd. Men jag kan slå vad om att jag var den enda som faktiskt led kände av det. Fredagkväll och jag skapade min egen fest med hjälp av den stjärnklara himlen. Upplevelsen var i alla fall värd den halvtimme som krävdes under ett varm täcke vid hemkomst. Allt för att rumpan skulle kännas någorlunda som ett stycke levande människokött och inte något från frysen på ICA.
(#intervall2) kl 03
Klockan ringde och jag trodde att huvudet skulle gå i bitar. Nej. Vad är det för fel. Inte migrän. Inte nu. Sov ytterligare en timme sen kändes det bättre.
#intervall3 kl 06
Hjärtat slog ett extra glädjeslag när klockan ringde och ljuset trängde in bakom rullgardinen. Magiskt ute. Gnistrade snö och klarblå himmel. Huvudet håller sig fortfarande i schakt.
Foto: Privat
Vårens kamp mot den frusna sjön. Isen trycks upp på stranden. Foto: Privat
Löpningen gick lätt. Lite för snabbt kanske men det brydde jag mig inte om. Lät tystnaden fylla mig och bara njöt hela milen.
Hemma gjorde jag en god frukost och fick fint sällskap i en rufsig tvååring som tassade ner för trappan. När jag senare gled ner i soffan, la dottern filten över mig och med huvudet på sned så hörde jag mina egna ord från hennes läppar. ”Mamma du ska sova på natten och inte på dagen”.
Klokt ändå. Måste ha vettiga föräldrar
#intervall4 kl 09
Runt sjön igen. På fötterna sitter den här gången Altra one2. Trots deras längtan efter asfalt så får de följa med in på småstigar. Skaren är hård och ger skogen ett helt annat utseende.
Foto: Privat
Malin fixar köttfärssås till lunch. Skulle kunna vänja mig vid det här, att har full markservice hela tiden.
#intervall5 kl 12
Familjens kära vän Birgitta hade jour i stan och dök förbi mellan jobb.
Umeå energi sponsrade med sin starkaste medarbetare.
Foto: Privat
Det gick förvånansvärt lätt. Vi pratade bort hela rundan och tempot behövde inte skämmas för sig. Trots mitt oväntat (?) fåniga yttre på bilden så känner jag mig här fortfarande hyfsat tuff.
Efteråt fikade vi i solen och kaffet gjorde faktiskt att min envisa huvudvärk äntligen gav med sig.
#intervallX kl 14
Klämmer in intervallen som jag missade under natten. En kollega dyker upp och agerar sällskapsdam. Trevligt och skönt att vara i kapp de andra.
#intervall6 kl 15
Draghjälp i ännu flera fina vänner tillika cyklister. Vi höll ett respektabelt tempo runt sjön, tills sällskapet upptäckte några ungdomar som cyklade på isen dvs. Då sänktes farten väsentligt. Det börjades suktas efter cykelpass. Skyndade mig att lura iväg mina vänner runt kröken så att cyklarna försvann ur synhåll och då gick det undan igen.
Foto: Privat
Min fina Malin lagade middag och med magen fylld så bestämde jag mig. Nu gör jag som förra gången jag körde ultraintervaller. Jag slår ihop de två sista.
#intervall7 och #intervall8 kl 18
Lördagsmys i soffan lockade för mycket. Nu skulle de sista intervallerna genomföras i ett svep. Ställde om till en tvåmila tur. Rotade fram en ryggsäck. Tog med mig en dryg deciliter vatten och en kexchoklad. I sista stund kom jag på att jag numera bor i Norrland och satte på mig pannlampan. Telefonen pep till. Sms från kollega som var ute och sprang. En vitamininjektion i människoform. Vi slår följe ett par kilometer eftersom jag skulle åt hennes håll.
Skulle ljuga om jag sa att det inte var trögt på slutet. Såg man bara käkarna kan man tro att jag var en sprinter. Underkäken liksom gungar med i varje steg. Typ. Det går i ultrarapid. Men jag rör mig fram genom mörkret. Stjärnklart igen. Den här gången har jag tagit på ordentliga ylletrosor.
Det är fint. Jag är tacksam. Tacksam över hur Pace on Earth fixar och arrangerar. Tacksam för att jag har en familj och vänner som ställer upp. Tacksam för att jag har förutsättningarna att göra det jag älskar.
Att jag har hälsan nog att springa långt.
Foto: Privat
